Drakens pappa

En till Skrivliv.se webbplats

Archive for december, 2011


Carolina Gynning

Jag måste röra på mig, måste flytta mina gränser. Måste bli någon annan. Måste göra något fast jag vet inte vad, måste vara i ett annat rum och i andra ställningar till världen, men måste framför allt fortsätta försöka vara den jag vill vara.

Carolina Gynning eller Jean-Paul Sartre pratade om att man måste förbli sig själv när man går mellan olika tillstånd, man ska till exempel inte låta sig bli förändrad av den man flyttar ihop sitt hjärta med. Inget kunde vara mer fel. Vi förändras hela tiden, jag är inte densamma som den mesiga lille kille som svansade omkring i högstadiekorridorerna livrädd för ondheterna. Fast jag tänkte om världen och jag skrev redan då utan att veta. Jag ser på kärlek likadant och lever på gränsen

som kanske hon, lika långt ifrån. Hon som visade sig och därför vet vi alla vem hon är, därför kanske hon får leva ut sina märken i våra existenser som en slags mening. Oförändrad alltså tror hon. Som alla vi människor, så rädda för det andra, det nya och det vi ändå aldrig vet förrän efter. Ändå måste vi dit och går igenom dagarna i förändring. Skriver för att vi måste inte för att det ska bli logiskt eller lätt rätt läsligt, som i alla fall en annan liten punkt att sätta.

Därför ska jag fortsätta gå genom rum och jag skall göra allt för dig Draken, för din mamma och för oss.

Med gråa skor än slaskigt väder

Det är väl lite så, dagar måste inte vara logiska. Det flyter ändå, dagarna rinner verkligen iväg och det är bara bra.

Fast vi gillar det. Gråa råa dar ska det va, då går det fint. Då går vi fint. Behöver inte hålla henne så hårt din mamma, vi kan låta gruset ha sin gång. En enda gång var vi ute i det hala och jag höll henne så hårt att inte så mycket annat fanns, ändå halka hon, bara lite men ändå.

Nu vet vi!

Du är en pojke draken.

Nio timmar non stop

Idag orkar jag heller inte skriva så mycket, men sitter här och känner mig nöjd. Din mamma ska också vara nöjd! Hon spelar musik för dig på min telefon, vietnamesiskt och Hönan Agda… Själv är jag glad för att förkylningarna håller på att försvinna, för hennes överdrivna obeskrivliga skratt, för nio timmars arbete för kunden som betalar samt för helt ärligt det raka faktum att jag finns till.

Och för dig.

Idén

Det var en gång en liten idé som inte var så mycket med annat än att den fanns i huvudet på en kille som satt och var väldigt glad, tänk en ide bara så där hur kul kan det inte vara, bara att vara alltså tänkte han och höll sin ide kring sitt hjärta.

Nu var det så att iden inte tyckte om att bli gillad. Hon var sig själv, ville vara fri kanske och delas med många andra. Hon ville helt enkelt inte sitta där och vara utsatt för hans inre blickar eller annat ännu hemskare, så hon drog.